Optioner journal post

Arbetstagarkompensation Inlärningsmål Förklara hur personaloptioner fungerar och hur ett företag skulle registrera sina problem Key Points Options, som namnet antyder behöver inte utövas. Optionsinnehavaren bör helst utnyttja det när börskursens marknadspris stiger högre än optionsutnyttjandepriset. När detta inträffar, tjänar optionsinnehavaren genom att förvärva aktiebolaget till ett lägre marknadspris. En ESO har funktioner som till skillnad från utbyte - raddelade optioner, såsom ett icke-standardiserat lösenpris och antal aktier, en vinstperiod för arbetstagaren och den nödvändiga realiseringen av prestationsmålen. Ett verkligt värde på optioner vid tilldelningsdatumet ska beräknas med hjälp av en optionsprissättningsmodell, till exempel BlackScholes-modellen eller en binomialmodell. Periodisk kompensationskostnad redovisas i resultaträkningen och även i extra betald kapitalkapital i aktieägarens aktieavdelning. Det fasta pris som ägaren av ett alternativ kan köpa (vid ett samtal) eller sälja (vid en uppsättning) den underliggande säkerheten eller råvaran. En utbetalning för arbete gjort löner, lön, emolument. En tidsperiod som en investerare eller annan person som har rätt till någonting måste vänta tills de kan fullt ut utöva sina rättigheter och tills dessa rättigheter inte får tas bort. Ett företag erbjuder aktieoptioner på tre år. Aktieoptionerna har ett totalvärde på 150 000 och är för 50 000 aktier av aktier till ett köpeskilling om 10. Aktievärdet är 1. Tidskriftsinträdet för att bekosta alternativen varje period skulle vara: Ersättningskostnad 50 000 Extra Betald In Kapital, aktieoptioner 50.000. Denna kostnad skulle upprepas för varje period under optionsplanen. När optionerna utnyttjas kommer företaget att få kontanter på 500 000 (50 000 aktier till 10). Inbetalt kapital måste minskas med det belopp som krediteras under treårsperioden. Gemensam bestånd ökar med 50 000 (50 000 aktier till ett parvärde). Och inbetalat kapital som överstiger par måste krediteras för att balansera transaktionen. Bokföringsposten skulle vara: Kontant 500 000 Extra Inlösenskapital, Aktieoptioner 150 000 Gemensam Aktie 50 000 Extra Inlösenkapital, Överflödig Par 600 000 Definition av Personaloptioner En anställningsoptioner (ESO) är ett köpoptionsalternativ på Företagets stamaktie, som företaget beviljar en anställd som en del av ersättningspaketet för anställda. Målsättningen är att ge anställda incitament att uppträda på sätt som ökar bolagets aktiekurs. ESOs erbjuds mestadels till ledningen som en del av sitt verkställande ersättningspaket. De kan också erbjudas icke-verkställande nivåpersonal, särskilt av företag som ännu inte är lönsamma och har få andra ersättningsformer. Alternativ, som namnet antyder, behöver inte utövas. Optionsinnehavaren bör helst utnyttja det när börskursen stiger högre än optionsutnyttjandepriset. När detta inträffar, tjänar optionsinnehavaren genom att förvärva aktiebolaget till ett lägre marknadspris. Allmänna livsmedel Gemensamt varulager Börsnoterade företag kan erbjuda sina anställda optioner som en del av deras ersättning. Funktioner hos ESOs ESOs har flera olika funktioner som skiljer dem från börshandlade köpoptioner: Det finns inget standardiserat övningspris och det är vanligtvis det aktuella priset på bolagets lager vid tidpunkten för emissionen. Ibland används en formel, som det genomsnittliga priset för de närmaste 60 dagarna efter tilldelningsdatumet. En anställd kan ha aktieoptioner som kan utnyttjas vid olika tidpunkter på året och för olika övningspriser. Den mängd aktier som erbjuds av ESOs är också icke-standardiserad och kan variera. En intjänandeperiod behöver vanligtvis uppnås innan alternativen kan säljas eller överlåtas (t. ex. 20 av optionerna tilldelas varje år i fem år). Prestations - eller resultatmål kan behöva uppfyllas innan en anställd utövar sina alternativ. Utgångsdatum är vanligtvis högst 10 år från utfärdandedatumet. ESOs är i allmänhet inte överförbara och måste antingen utövas eller tillåtas att upphöra att vara värdelösa på utgångsdagen. Detta bör uppmuntra innehavaren att sälja sina optioner tidigt om det är lönsamt att göra det, eftersom det finns stor risk att ESOs, nästan 50, når sitt utgångsdatum med ett värdelöst värde. Eftersom ESOs anses vara ett privat kontrakt mellan en arbetsgivare och hans anställd, bör frågor som företags kreditrisk, arrangemanget för clearing och avveckling av transaktionerna behandlas. En anställd kan ha begränsat utnyttjande om företaget inte kan leverera beståndet vid utnyttjandet av optionen. ESOs tenderar att ha skattefördelar inte tillgängliga för sina börshandlade motparter. Redovisning och värdering av ESO: s personaloptioner måste kostnadsföras enligt US GAAP i USA. Från och med 2006 är International Accounting Standards Board (IASB) och Redovisningsrådet (FASB) överens om att ett verkligt värde på tilldelningsdatumet ska beräknas med en optionsprissättningsmodell. Majoriteten av offentliga och privata företag tillämpar BlackScholes-modellen. Men i september 2006 har över 350 företag offentligt avslöjat användningen av en binomialmodell i Securities and Exchange Commission (SEC) arkivering. Tre kriterier måste uppfyllas vid val av värderingsmodell: Modellen tillämpas på ett sätt som överensstämmer med mervärdesmålet och andra krav i FAS123R är baserade på fastställd ekonomisk ekonomisk teori och tillämpas allmänt på fältet och återspeglar alla materiella egenskaper hos instrument (dvs. antaganden om volatilitet, ränta, utdelningsavkastning etc.). Periodisk kompensationskostnad redovisas för valet av optionen dividerat med den anställdas uppehållstid. Ersättningskostnaden debiteras och redovisas i resultaträkningen. Det krediteras också till ett extra inbetalt kapitalkonto i balansräkningens eget kapitalområde. Vill du ha tillgång till frågesporter. bildkort. höjdpunkter. och mer Få tillgång till hela särdragssättet för detta innehåll i en självstyrd kurs. Hur gör du redovisningsposter för aktieoptioner Eftersom optionsoptionsplaner är en form av kompensation, kräver allmänt godkända redovisningsprinciper eller GAAP att företagen registrerar aktieoptioner som kompensationskostnad för bokföringsändamål. I stället för att registrera utgiften som nuvarande börskurs, måste verksamheten beräkna det verkliga marknadsvärdet av optionsprogrammet. Revisorn kommer då att bokföra redovisningsposter för att redovisa ersättningskostnader, utnyttjande av optionsrätter och utgången av optionsoptioner. Initial Value Calculation Företag kan frestas att registrera aktiepostposter till aktuell aktiekurs. Alternativen är dock olika. GAAP kräver att arbetsgivare beräknar det verkliga värdet av aktieoptionen och registrerar kompensationsutgifter baserat på detta nummer. Företagen bör använda en matematisk prissättningsmodell som är utformad för att värdera lager. Verksamheten bör också minska det verkliga värdet av optionen genom uppskattade förverkande av aktier. Till exempel, om verksamheten uppskattar att 5 procent av de anställda förlorar aktieoptionerna innan de väcker, registrerar verksamheten alternativet till 95 procent av sitt värde. Periodiska utgiftsposter I stället för att registrera kompensationsutgiften i en enda summa när arbetstagaren utnyttjar alternativet, bör revisorerna sprida kompensationsutgiften jämnt över optionens livslängd. Till exempel, säg att en anställd får 200 aktier av aktier värderad av verksamheten vid 5 000 som väger om fem år. Revisorn debiterar årligen ersättningskostnaden för 1 000 och krediterar aktieoptionerna eget kapital för 1 000. Utövande av Optioner Revisorer behöver boka en separat journalpost när de anställda utövar aktieoptioner. För det första måste revisoren räkna ut de pengar som företaget fick från bolaget och hur mycket av aktien utövades. T ex att arbetstagaren från föregående exempel utnyttjade hälften av sina totala optioner till ett lösenpris på 20 procent. Totalt mottagna pengar är 20 multiplicerat med 100 eller 2.000. Revisorn debiterar kontanter för 2000 debiterar en optionsoption eget kapital konto för hälften av kontosaldot, eller 2.500 och krediterar aktiekapitalet för 4.500. Förfallna optioner En anställd kan lämna bolaget före intjänandedatumet och tvingas förlora sina aktieoptioner. När detta händer måste revisorn göra en journalpost för att omregistrera eget kapital som förfallna aktieoptioner för balansräkning. Även om beloppet förblir som eget kapital, hjälper det ledare och investerare att förstå att de inte kommer att utfärda aktier till arbetstagaren till ett rabatterat pris i framtiden. Säg att arbetstagaren i föregående exempel lämnar innan du utövar något av alternativen. Revisorn debiterar aktieoptions eget kapitalkonto och krediterar det utgåde optionsprogrammet för eget kapital. Aktieinnehav av aktier När företag behöver mer kapital utfärdar de nya aktier till investerar. Vanligtvis utfärdas aktierna i utbyte mot likvida medel, men de kan emitteras i utbyte mot andra tillgångar som materiella anläggningstillgångar. Investeraren erhåller aktiecertifikat som bevis för bidrag till bolagets kapital. Tidskriftsuppgifterna för registrering av aktieutdelningen beror på huruvida aktierna har utfärdats till nominellt värde eller ej. Utgivning av Par Value Aktieparaktier aktier är de som har ett nominellt värde tilldelat dem. Sådana aktier kan utfärdas på par, över par eller under pari. När pari-värdeaktier utfärdas exakt i takt, debiteras kontanter och stamaktier eller föredragna lagerkonton krediteras. Vid utfärdande över pariant debiteras kassakontot för den totala kontant som bolaget mottar, stamaktier eller önskat lager krediteras för nominellt värde multiplicerat med utdelade antal aktier och ytterligare inbetalt kapitalkonto krediteras för överskott av kontanter mottagen över det nominella värdet multiplicerat med antal utgivna aktier. När pari-värdeaktier delas ut under pari debiteras kontanter för det faktiska mottagna beloppet, stamaktier eller föredragna aktier krediteras för det totala nominella värdet och rabatt på kapital debiteras för överskottet av det totala nominella värdet över kontant erhållen. Kapitalrabatten är en del av eget kapital och det framgår av avdrag för övriga eget kapitalkonton i balansräkningen. Utgivning av inga aktier Aktieinnehav av aktier utan nominellt värde redovisas genom debitering av kontanter och kreditering av stamaktier eller preferensbestånd. Om emellertid bolagets styrelse tilldelar ett värde till aktier oralt, kallas ett sådant värde det angivna värdet och journalposter kommer att likna aktiekursen. Ett bolag fick 34 000 för att emittera 10 000 aktier av stamaktier med 3 nominellt värde. Passera journalposten för att spela in utgivning av aktier. För sista gången: Aktieoptionerna är en kostnad Det är dags för att avsluta debatten om redovisning av aktieoptioner som kontroversen har pågått alldeles för länge. Faktum är att reglerna för rapportering av verkställande aktieoptioner går tillbaka till 1972, när Redovisningsprinciper styrelsen, föregångaren till FASB, utfärdat APB 25. Regeln angav att kostnaden för optioner vid beviljandet Datumet bör mätas genom att deras inneboende värdering av skillnaden mellan aktiens nuvarande marknadsvärde av aktien och optionsoptionens lösenpris fastställs. Enligt denna metod tilldelades ingen kostnad till optioner när deras lösenpris fastställdes till aktuellt marknadspris. Grunden för regeln var ganska enkel: Eftersom inga pengar byter händer när bidraget görs är det inte en ekonomiskt signifikant transaktion att utfärda aktieoptioner. Det var vad många tänkte på tiden. Vad mer var, var lite teori eller övning tillgänglig 1972 för att styra företag för att bestämma värdet av sådana orörda finansiella instrument. APB 25 var föråldrad inom ett år. Publiceringen 1973 av Black-Scholes-formulären utlöste en enorm boom på marknaderna för offentligt handlade alternativ, en rörelse förstärkt genom öppnandet, även 1973, av Chicago Board Options Exchange. Det var inte något slump att tillväxten på de handlade optionsmarknaderna speglades av en ökande användning av aktieoptionsbidrag i ersättning för ledande befattningshavare och anställda. National Center for Employee Ownership uppskattar att nästan 10 miljoner anställda fick aktieoptioner år 2000 mindre än 1 miljon år 1990. Det blev snart klart i både teori och praktik att alternativ av något slag var värda långt mer än det inneboende värdet definierat av APB 25. FASB inledde en översyn av aktieoptionsbokföring 1984 och efter mer än ett decennium av uppvärmd kontrovers slutgavs slutligen SFAS 123 i oktober 1995. Det rekommenderades inte att företag skulle redovisa kostnaden för optioner som beviljats ​​och för att bestämma deras verkliga marknadsvärde med hjälp av alternativprismodeller. Den nya standarden var en kompromiss som återspeglar intensiv lobbying av affärsmän och politiker mot obligatorisk rapportering. De hävdade att verkställande aktieoptioner var en av de avgörande komponenterna i den extraordinära ekonomiska renässansen i Amerika, så att alla försök att ändra redovisningsreglerna för dem var en attack på Americas enormt framgångsrik modell för att skapa nya företag. De flesta företag valde oundvikligen att ignorera den rekommendation som de motsatte sig så starkt och fortsatte att registrera endast det inneboende värdet vid tilldelningsdatum, vanligtvis noll, av sina optionsoptioner. Därefter gjorde den extraordinära uppsvinget i aktiekurser kritikerna av optionsutgifterna ut som spoilsports. Men sedan kraschen har debatten återvänt med en hämnd. Skenet av företagens bokföringskandaler har i synnerhet visat hur orealistiskt en bild av deras ekonomiska resultat många företag har målat i sina finansiella rapporter. I ökande grad har investerare och tillsynsmyndigheter kommit att erkänna att optionsbaserad kompensation är en stor snedvridande faktor. Hade AOL Time Warner 2001 till exempel rapporterade personaloptionsutgifter enligt rekommendation av SFAS 123 skulle ha visat en rörelseförlust på cirka 1,7 miljarder i stället för de 700 miljoner i rörelseresultat som det faktiskt rapporterade. Vi anser att fallet för kostnadsutnyttjande är överväldigande och på de följande sidorna undersöker och avvisar vi de huvudsakliga påståenden som framförts av dem som fortsätter att motsätta sig det. Vi visar att i motsats till dessa experter argumenterar aktieoptionsbidrag har reella kassaflödesimplikationer som måste rapporteras, att sättet att kvantifiera dessa konsekvenser är tillgängligt, att fotnotupplysning inte är ett acceptabelt ersättningsutrymme för att rapportera transaktionen i inkomst redogörelse och balansräkning, och att fullständigt erkännande av optionskostnader inte behöver emasculate incitamenten för entreprenörsföretag. Vi diskuterar då bara hur företag kan gå om att redovisa kostnaden för optioner på sina resultaträkningar och balansräkningar. Felaktighet 1: Aktieoptioner representerar inte en reell kostnad Det är en grundläggande princip för redovisning att bokslutet ska registrera ekonomiskt betydande transaktioner. Ingen tvivlar på att handlade alternativ uppfyller det kriteriet miljarder dollar som värderas köps och säljs varje dag, antingen på disken eller på börserna. För många människor är dock företagsoptionsbidrag en annan historia. Dessa transaktioner är inte ekonomiskt signifikanta, argumentet går, för att inga pengar ändrar händer. Som tidigare American Express VD Harvey Golub uttryckte den i en 8 augusti 2002, Wall Street Journal artikel, är optionsoptioner aldrig en kostnad för företaget och bör därför aldrig redovisas som en kostnad i resultaträkningen. Den ställningen trotsar den ekonomiska logiken, för att inte tala om sunt förnuft, i flera avseenden. Till en början behöver värdetransporter inte innebära överföring av kontanter. Medan en transaktion med ett kvitto eller betalning är tillräckligt för att generera en inspelningsbar transaktion, är det inte nödvändigt. Händelser som utbyte av tillgångar, tecknande av ett leasingavtal, tillhandahållande av framtida pension eller semesterförmåner för nuvarande anställning eller förvärv av material på kredit alla utlösande bokföringstransaktioner eftersom de innebär överföringar av värde, även om inga pengar ändras händer vid den tidpunkt då transaktionen sker. Även om inga kontanter byter händer, utfärdar aktieoptioner till anställda ett kontantoffert, en möjlighetskostnad, som måste redovisas. Om ett företag skulle ge aktier i stället för alternativ till anställda skulle alla vara överens om att företagens kostnad för denna transaktion skulle vara det pengar som annars skulle ha erhållit om det hade sålt aktierna till det aktuella marknadspriset till investerare. Det är exakt detsamma med aktieoptioner. När ett företag ger optioner till anställda, ger det möjlighet att få pengar från försäkringsgivare som kan ta samma alternativ och sälja dem på en konkurrensutsatt marknad för investerare. Warren Buffett gjorde denna punkt grafiskt i en kolumn i Washington Post den 9 april 2002, när han uppgav: Berkshire Hathaway kommer gärna att få alternativ i stället för pengar för många av de varor och tjänster som vi säljer Amerika. Att ge optioner till anställda snarare än att sälja dem till leverantörer eller investerare via försäkringsgivare innebär en faktisk förlust av pengar till företaget. Det kan självklart vara mer rimligt argumenterat att de pengar som förloras genom att utfärda optioner till anställda, istället för att sälja dem till investerare, kompenseras av de pengar som bolaget sparar genom att betala sina anställda mindre pengar. Som två allmänt respekterade ekonomer, Burton G. Malkiel och William J. Baumol, noterade i en 4 april 2002 Wall Street Journalartikel: Ett nytt företag kan inte kunna tillhandahålla den kontanta ersättning som behövs för att locka utestående arbetstagare. I stället kan det erbjuda aktieoptioner. Men Malkiel och Baumol följer tyvärr inte sin observation till sin logiska slutsats. För om kostnaden för optionsoptioner inte införlivas universellt i mätningen av nettoresultatet, kommer företag som beviljar optioner att underreda kompensationskostnader och det går inte att jämföra deras lönsamhet, produktivitet och kapitaltillskott med ekonomiskt likvärdiga företag som bara har strukturerat sitt kompensationssystem på ett annat sätt. Följande hypotetiska illustration visar hur det kan hända. Tänk dig två företag, KapCorp och MerBod, som konkurrerar på exakt samma bransch. De två skiljer sig endast i strukturen i deras ersättningspaket för anställda. KapCorp betalar sina anställda 400 000 totalt ersättning i form av kontanter under året. Vid årets början utfärdar den också genom 100.000 teckningsoptioner på kapitalmarknaden, som inte kan utnyttjas under ett år, och det krävs att anställda använder 25 av sina ersättningar för att köpa de nyemitterade optionerna. Nettokassaflödet till KapCorp är 300 000 (400 000 i kompensationsutgifter minus 100 000 från försäljningen av optionerna). MerBods tillvägagångssätt är bara lite annorlunda. Det betalar sina anställda 300 000 i kontanter och ger dem direkt 100 000 valmöjligheter i början av året (med samma ettåriga övningsbegränsningar). Ekonomiskt sett är de två positionerna identiska. Varje bolag har betalat totalt 400 000 i ersättning, varje har utfärdat 100 000 värden av optioner och för varje nettokassaflöde uppgår 300 000 efter det att kontanter som erhållits från utfärdandet av optionerna subtraheras från kontanter som används till ersättning. Anställda hos båda företagen håller samma 100 000 alternativ under året, vilket ger samma motivation, incitament och kvarhållande effekter. Hur legitim är en redovisningsstandard som tillåter två ekonomiskt identiska transaktioner att producera radikalt olika siffror Vid utarbetandet av bokslutskommunikén kommer KapCorp att boka kompensationsutgifter på 400 000 och visar 100 000 optioner i balansräkningen på eget kapital konto. Om kostnaden för optioner som emitterats till anställda ej redovisas som en kostnad, kommer MerBod dock att boka en kompensationskostnad på endast 300 000 och inte visa några optioner som emitterats i balansräkningen. Om man antar annorlunda intäkter och kostnader, kommer det att se ut som om MerBods resultat var 100 000 högre än KapCorps. MerBod verkar också ha en lägre kapitalbas än KapCorp, även om ökningen av antalet utestående aktier i slutändan kommer att vara densamma för båda bolagen om alla optioner utnyttjas. Till följd av den lägre kompensationsutgiften och den lägre kapitalpositionen kommer MerBods prestanda med de flesta analytiska åtgärderna att vara långt överlägsen KapCorps. Denna snedvridning uppges naturligtvis varje år att de två företagen väljer olika former av ersättning. Hur legitim är en redovisningsstandard som tillåter två ekonomiskt identiska transaktioner för att producera radikalt olika siffror. Fall 2: Kostnaden för anställda Aktieoptioner kan inte uppskattas Vissa motståndare till optionskostnader försvarar sin position på praktiska, inte konceptuella grunder. Alternativ-prissättningsmodeller kan fungera, säger de, som en vägledning för att värdera köpoptioner. Men de kan inte fånga värdet på personaloptioner som är privata avtal mellan företaget och medarbetaren för illikvida instrument som inte kan fritt säljas, bytas, ställas som säkerhet eller säkras. Det är verkligen sant att i allmänhet ett instrument som saknar likviditet kommer att minska sitt värde för innehavaren. Men innehavarnas likviditetsförlust spelar ingen roll för vad det kostar emittenten att skapa instrumentet om emittenten på något sätt dra nytta av bristen på likviditet. Och för aktieoptioner har avsaknaden av en likvida marknad liten inverkan på deras värde för innehavaren. Den stora skönheten av alternativ-prissättningsmodeller är att de bygger på egenskaperna hos det underliggande lageret. Det är just därför de har bidragit till den extraordinära tillväxten av optionsmarknader de senaste 30 åren. Black-Scholes-priset på ett alternativ motsvarar värdet på en portfölj av aktier och kontanter som hanteras dynamiskt för att replikera utbetalningarna till det alternativet. Med en helt likvida aktiekapital kan en annars obestridd investerare helt säkra en optionsrisk och extrahera sitt värde genom att sälja kort den återkommande portföljen av aktier och kontanter. I så fall skulle likviditetsrabatten på optionsvärdet vara minimal. Och det gäller även om det inte fanns någon marknad för handel alternativet direkt. Därför leder likviditetsmaktens avsaknad av marknader i aktieoptioner inte i sig en rabatt i optionsvärdet till innehavaren. Investeringsbanker, affärsbanker och försäkringsbolag har nu gått långt bortom den grundläggande 30-årige Black-Scholes-modellen för att utveckla metoder för prissättning av alla möjliga alternativ: Standard. Exotiska. Optioner som handlas via mellanhänder, över disken och på utbyten. Alternativ kopplade till valutafluktuationer. Alternativ inbäddade i komplexa värdepapper som konvertibel skuld, preferenslagret eller inkaldningsbar skuld som inteckningar med förskottsegenskaper eller räntehattar och - golv. En hel delindustri har utvecklats för att hjälpa individer, företag och penningmarknadschefer att köpa och sälja dessa komplexa värdepapper. Nuvarande finansiell teknik tillåter visserligen att företagen införlivar alla funktioner hos personaloptioner i en prissättningsmodell. Några investeringsbanker kommer till och med att citera priser för chefer som vill säkra eller sälja sina optioner före vinst, om deras företags optionsplan tillåter det. Naturligtvis uppskattar formelbaserade eller försäkringsgivare om kostnaden för personaloptioner är mindre exakta än kontantutbetalningar eller delaktigheter. Men finansiella rapporter bör sträva efter att vara ungefär rätt i att återspegla den ekonomiska verkligheten snarare än exakt fel. Chefer beräknar rutinmässigt uppskattningar för viktiga kostnadsposter, såsom avskrivningar på anläggningstillgångar och avsättningar mot ansvarsförbindelser, såsom framtida miljöanpassningar och uppgörelser från produktansvar och andra processer. Vid beräkningen av kostnaderna för anställdas pensioner och andra pensionsförmåner använder chefer till exempel aktuarmässiga uppskattningar av framtida räntor, anställningsuppehållsräntor, anställdas pensioneringsdatum, anställdas livslängd och deras makar samt eskalering av framtida medicinska kostnader. Prissättningsmodeller och lång erfarenhet gör det möjligt att beräkna kostnaden för optionsoptioner utgivna under en given period med en precision som är jämförbar med eller större än många av dessa andra poster som redan finns på företagens resultaträkningar och balansräkningar. Inte alla invändningar mot att använda Black-Scholes och andra optionsvärderingsmodeller bygger på svårigheter att uppskatta kostnaden för optionerna. Till exempel hävdade John DeLong, i ett paper of Competitive Enterprise Institute i juni 2002 med titeln "Stock Options Controversy" och "New Economy" att även om ett värde beräknades enligt en modell skulle beräkningen kräva justering för att återspegla värdet för arbetstagaren. Han är bara hälften rätt. Genom att betala anställda med egna aktier eller optioner tvingar företaget dem att hålla höga icke-diversifierade finansiella portföljer, en risk som ytterligare förvärras av investeringen av den anställdas egna humankapital i företaget också. Eftersom nästan alla individer är riskfyllda kan vi förvänta oss att anställda lägger betydligt mindre värde på deras optionspaket än andra, bättre diversifierade investerare skulle. Uppskattningar av omfattningen av denna riskfaktor för dödvikt för anställda, eftersom det ibland kallas från 20 till 50, beroende på volatiliteten hos det underliggande lageret och graden av diversifiering av de anställdas portfölj. Förekomsten av denna dödviktskostnad används ibland för att motivera den uppenbarligen stora omfattningen av optionsbaserad ersättning utdelad till toppledare. Ett företag som exempelvis vill belöna sin VD med 1 miljon i alternativ som är värda 1.000 vardera på marknaden kan (kanske perversigt) anse att det borde utfärda 2 000 i stället för 1 000 optioner, eftersom alternativen från VD är alternativa värda endast 500 vardera. (Vi vill påpeka att denna resonemang bekräftar vår tidigare punkt att alternativ är en ersättning för kontanter.) Men medan det kanske är rimligt att ta hänsyn till dödviktskostnaden när man bestämmer hur mycket aktiebaserad ersättning (till exempel alternativ) ska inkluderas i en ledningspaket för verkställande direktörer, är det verkligen inte rimligt att låta kostnaden för dödsbeloppet påverka hur företag registrerar kostnaderna för paketen. Bokslutet speglar företagets ekonomiska perspektiv, inte de enheter (inklusive anställda) som det handlar om. När ett företag säljer en produkt till en kund, t ex behöver den inte verifiera vad produkten är värd för den personen. Det räknar upp den förväntade kontantbetalningen i transaktionen som dess intäkter. På samma sätt när företaget köper en produkt eller tjänst från en leverantör undersöker den inte huruvida det betalade priset var större eller mindre än leverantörerna kostade eller vad leverantören kunde ha fått om den sålde produkten eller tjänsten på annat håll. Företaget registrerar köpeskillingen som kontanter eller kontanta medel som den offrade för att förvärva godet eller tjänsten. Antag att en klädtillverkare skulle bygga ett gym för sina anställda. Företaget skulle inte göra det för att konkurrera med gymklubbar. Det skulle bygga upp centret för att generera högre intäkter från ökad produktivitet och kreativitet hos hälsosammare, lyckligare anställda och för att minska kostnaderna för arbetstagarnas omsättning och sjukdom. Kostnaden för företaget är klart kostnaden för att bygga och bibehålla anläggningen, inte det värde som de enskilda anställda kan placera på den. Kostnaden för fitnesscentret redovisas som en periodisk kostnad, löst anpassad till förväntad omsättningsökning och minskning av anställningsrelaterade kostnader. Den enda rimliga motiveringen vi har sett för att kosta verkställande alternativ under deras marknadsvärde härrör från observationen att många alternativ förverkas när anställda lämnar eller utövas för tidigt på grund av riskaversion för anställda. I dessa fall utspäds det befintliga eget kapitalet mindre än vad det annars skulle vara, eller inte alls, vilket leder till att företagets kompensationskostnad minskar. Medan vi håller med den grundläggande logiken i detta argument kan effekterna av förverkande och tidig övning på teoretiska värden vara grovt överdrivna. (Se den verkliga effekten av förverkande och tidig övning i slutet av den här artikeln.) Den verkliga effekten av förverkande och tidig övning Till skillnad från kontantlön kan inte aktieoptioner överföras från den individ som beviljats ​​dem till någon annan. Nontransferability har två effekter som kombinerar för att göra anställningsalternativ mindre värdefulla än konventionella alternativ som handlas på marknaden. För det första förlorar sina anställda sina alternativ om de lämnar företaget innan optionerna har inneburit. För det andra tenderar anställda att minska risken genom att utnyttja innehav av aktieoptioner mycket tidigare än en väl diversifierad investerare, vilket skulle minska potentialen för en mycket högre avkastning om de hade alternativen till förfallodagen. Anställda med fasta alternativ som finns i pengarna kommer också att utöva dem när de slutar, eftersom de flesta företag kräver att anställda ska använda eller förlora sina alternativ vid avgång. I båda fallen reduceras den ekonomiska påverkan på bolaget att utfärda optionerna, eftersom värdet och den relativa storleken på de befintliga aktieägarnas insatser utspädes mindre än vad de kunde ha varit eller inte alls. Med tanke på den ökade sannolikheten för att företagen kommer att behöva bekosta aktieoptioner, kämpar vissa motståndare med en rearguard-åtgärd genom att försöka övertyga standard setter att avsevärt minska de redovisade kostnaderna för dessa alternativ, diskontera deras värde från det som mäts av finansiella modeller för att återspegla den starka sannolikhet för förverkande och tidig träning. Aktuella förslag som dessa personer lägger fram för FASB och IASB skulle göra det möjligt för företagen att uppskatta andelen optioner som förverkats under intjänandeperioden och minska kostnaden för optionsbidrag med detta belopp. I stället för att använda utgångsdatumet för optionslivet i en optionsprissättningsmodell försöker förslagen tillåta företag att använda ett förväntat liv för möjligheten att spegla sannolikheten för tidig träning. Att använda ett förväntat liv (vilket företag kan uppskatta nära intjänandeperioden, säg fyra år) i stället för kontraktsperioden, t ex tio år, skulle avsevärt minska den uppskattade kostnaden för optionen. Vissa justeringar bör göras för förverkande och tidig träning. Men den föreslagna metoden överstiger avsevärt kostnadsminskningen, eftersom den försummar omständigheterna under vilka möjligheter mest sannolikt förverkas eller utövas tidigt. When these circumstances are taken into account, the reduction in employee option costs is likely to be much smaller. First, consider forfeiture. Using a flat percentage for forfeitures based on historical or prospective employee turnover is valid only if forfeiture is a random event, like a lottery, independent of the stock price. In reality, however, the likelihood of forfeiture is negatively related to the value of the options forfeited and, hence, to the stock price itself. People are more likely to leave a company and forfeit options when the stock price has declined and the options are worth little. But if the firm has done well and the stock price has increased significantly since grant date, the options will have become much more valuable, and employees will be much less likely to leave. If employee turnover and forfeiture are more likely when the options are least valuable, then little of the options total cost at grant date is reduced because of the probability of forfeiture. The argument for early exercise is similar. It also depends on the future stock price. Employees will tend to exercise early if most of their wealth is bound up in the company, they need to diversify, and they have no other way to reduce their risk exposure to the companys stock price. Senior executives, however, with the largest option holdings, are unlikely to exercise early and destroy option value when the stock price has risen substantially. Often they own unrestricted stock, which they can sell as a more efficient means to reduce their risk exposure. Or they have enough at stake to contract with an investment bank to hedge their option positions without exercising prematurely. As with the forfeiture feature, the calculation of an expected option life without regard to the magnitude of the holdings of employees who exercise early, or to their ability to hedge their risk through other means, would significantly underestimate the cost of options granted. Option-pricing models can be modified to incorporate the influence of stock prices and the magnitude of employees option and stock holdings on the probabilities of forfeiture and early exercise. (See, for example, Mark Rubinsteins Fall 1995 article in the Journal of Derivatives . On the Accounting Valuation of Employee Stock Options.) The actual magnitude of these adjustments needs to be based on specific company data, such as stock price appreciation and distribution of option grants among employees. The adjustments, properly assessed, could turn out to be significantly smaller than the proposed calculations (apparently endorsed by FASB and IASB) would produce. Indeed, for some companies, a calculation that ignores forfeiture and early exercise altogether could come closer to the true cost of options than one that entirely ignores the factors that influence employees forfeiture and early exercise decisions. Fallacy 3: Stock Option Costs Are Already Adequately Disclosed Another argument in defense of the existing approach is that companies already disclose information about the cost of option grants in the footnotes to the financial statements. Investors and analysts who wish to adjust income statements for the cost of options, therefore, have the necessary data readily available. We find that argument hard to swallow. As we have pointed out, it is a fundamental principle of accounting that the income statement and balance sheet should portray a companys underlying economics. Relegating an item of such major economic significance as employee option grants to the footnotes would systematically distort those reports. But even if we were to accept the principle that footnote disclosure is sufficient, in reality we would find it a poor substitute for recognizing the expense directly on the primary statements. For a start, investment analysts, lawyers, and regulators now use electronic databases to calculate profitability ratios based on the numbers in companies audited income statements and balance sheets. An analyst following an individual company, or even a small group of companies, could make adjustments for information disclosed in footnotes. But that would be difficult and costly to do for a large group of companies that had put different sorts of data in various nonstandard formats into footnotes. Clearly, it is much easier to compare companies on a level playing field, where all compensation expenses have been incorporated into the income numbers. Whats more, numbers divulged in footnotes can be less reliable than those disclosed in the primary financial statements. For one thing, executives and auditors typically review supplementary footnotes last and devote less time to them than they do to the numbers in the primary statements. As just one example, the footnote in eBays FY 2000 annual report reveals a weighted average grant-date fair value of options granted during 1999 of 105.03 for a year in which the weighted average exercise price of shares granted was 64.59. Just how the value of options granted can be 63 more than the value of the underlying stock is not obvious. In FY 2000, the same effect was reported: a fair value of options granted of 103.79 with an average exercise price of 62.69. Apparently, this error was finally detected, since the FY 2001 report retroactively adjusted the 1999 and 2000 average grant-date fair values to 40.45 and 41.40, respectively. We believe executives and auditors will exert greater diligence and care in obtaining reliable estimates of the cost of stock options if these figures are included in companies income statements than they currently do for footnote disclosure. Our colleague William Sahlman in his December 2002 HBR article, Expensing Options Solves Nothing, has expressed concern that the wealth of useful information contained in the footnotes about the stock options granted would be lost if options were expensed. But surely recognizing the cost of options in the income statement does not preclude continuing to provide a footnote that explains the underlying distribution of grants and the methodology and parameter inputs used to calculate the cost of the stock options. Some critics of stock option expensing argue, as venture capitalist John Doerr and FedEx CEO Frederick Smith did in an April 5, 2002, New York Times column, that if expensing were required, the impact of options would be counted twice in the earnings per share: first as a potential dilution of the earnings, by increasing the shares outstanding, and second as a charge against reported earnings. The result would be inaccurate and misleading earnings per share. We have several difficulties with this argument. First, option costs only enter into a (GAAP-based) diluted earnings-per-share calculation when the current market price exceeds the option exercise price. Thus, fully diluted EPS numbers still ignore all the costs of options that are nearly in the money or could become in the money if the stock price increased significantly in the near term. Second, relegating the determination of the economic impact of stock option grants solely to an EPS calculation greatly distorts the measurement of reported income, would not be adjusted to reflect the economic impact of option costs. These measures are more significant summaries of the change in economic value of a company than the prorated distribution of this income to individual shareholders revealed in the EPS measure. This becomes eminently clear when taken to its logical absurdity: Suppose companies were to compensate all their suppliersof materials, labor, energy, and purchased serviceswith stock options rather than with cash and avoid all expense recognition in their income statement. Their income and their profitability measures would all be so grossly inflated as to be useless for analytic purposes only the EPS number would pick up any economic effect from the option grants. Our biggest objection to this spurious claim, however, is that even a calculation of fully diluted EPS does not fully reflect the economic impact of stock option grants. The following hypothetical example illustrates the problems, though for purposes of simplicity we will use grants of shares instead of options. The reasoning is exactly the same for both cases. Lets say that each of our two hypothetical companies, KapCorp and MerBod, has 8,000 shares outstanding, no debt, and annual revenue this year of 100,000. KapCorp decides to pay its employees and suppliers 90,000 in cash and has no other expenses. MerBod, however, compensates its employees and suppliers with 80,000 in cash and 2,000 shares of stock, at an average market price of 5 per share. The cost to each company is the same: 90,000. But their net income and EPS numbers are very different. KapCorps net income before taxes is 10,000, or 1.25 per share. By contrast, MerBods reported net income (which ignores the cost of the equity granted to employees and suppliers) is 20,000, and its EPS is 2.00 (which takes into account the new shares issued). Of course, the two companies now have different cash balances and numbers of shares outstanding with a claim on them. But KapCorp can eliminate that discrepancy by issuing 2,000 shares of stock in the market during the year at an average selling price of 5 per share. Now both companies have closing cash balances of 20,000 and 10,000 shares outstanding. Under current accounting rules, however, this transaction only exacerbates the gap between the EPS numbers. KapCorps reported income remains 10,000, since the additional 10,000 value gained from the sale of the shares is not reported in net income, but its EPS denominator has increased from 8,000 to 10,000. Consequently, KapCorp now reports an EPS of 1.00 to MerBods 2.00, even though their economic positions are identical: 10,000 shares outstanding and increased cash balances of 20,000. The people claiming that options expensing creates a double-counting problem are themselves creating a smoke screen to hide the income-distorting effects of stock option grants. The people claiming that options expensing creates a double-counting problem are themselves creating a smoke screen to hide the income-distorting effects of stock option grants. Indeed, if we say that the fully diluted EPS figure is the right way to disclose the impact of share options, then we should immediately change the current accounting rules for situations when companies issue common stock, convertible preferred stock, or convertible bonds to pay for services or assets. At present, when these transactions occur, the cost is measured by the fair market value of the consideration involved. Why should options be treated differently Fallacy 4: Expensing Stock Options Will Hurt Young Businesses Opponents of expensing options also claim that doing so will be a hardship for entrepreneurial high-tech firms that do not have the cash to attract and retain the engineers and executives who translate entrepreneurial ideas into profitable, long-term growth. This argument is flawed on a number of levels. For a start, the people who claim that option expensing will harm entrepreneurial incentives are often the same people who claim that current disclosure is adequate for communicating the economics of stock option grants. The two positions are clearly contradictory. If current disclosure is sufficient, then moving the cost from a footnote to the balance sheet and income statement will have no market effect. But to argue that proper costing of stock options would have a significant adverse impact on companies that make extensive use of them is to admit that the economics of stock options, as currently disclosed in footnotes, are not fully reflected in companies market prices. More seriously, however, the claim simply ignores the fact that a lack of cash need not be a barrier to compensating executives. Rather than issuing options directly to employees, companies can always issue them to underwriters and then pay their employees out of the money received for those options. Considering that the market systematically puts a higher value on options than employees do, companies are likely to end up with more cash from the sale of externally issued options (which carry with them no deadweight costs) than they would by granting options to employees in lieu of higher salaries. Even privately held companies that raise funds through angel and venture capital investors can take this approach. The same procedures used to place a value on a privately held company can be used to estimate the value of its options, enabling external investors to provide cash for options about as readily as they provide cash for stock. Thats not to say, of course, that entrepreneurs should never get option grants. Venture capital investors will always want employees to be compensated with some stock options in lieu of cash to be assured that the employees have some skin in the game and so are more likely to be honest when they tout their companys prospects to providers of new capital. But that does not preclude also raising cash by selling options externally to pay a large part of the cash compensation to employees. We certainly recognize the vitality and wealth that entrepreneurial ventures, particularly those in the high-tech sector, bring to the U. S. economy. A strong case can be made for creating public policies that actively assist these companies in their early stages, or even in their more established stages. The nation should definitely consider a regulation that makes entrepreneurial, job-creating companies healthier and more competitive by changing something as simple as an accounting journal entry. But we have to question the effectiveness of the current rule, which essentially makes the benefits from a deliberate accounting distortion proportional to companies use of one particular form of employee compensation. After all, some entrepreneurial, job-creating companies might benefit from picking other forms of incentive compensation that arguably do a better job of aligning executive and shareholder interests than conventional stock options do. Indexed or performance options, for example, ensure that management is not rewarded just for being in the right place at the right time or penalized just for being in the wrong place at the wrong time. A strong case can also be made for the superiority of properly designed restricted stock grants and deferred cash payments. Yet current accounting standards require that these, and virtually all other compensation alternatives, be expensed. Are companies that choose those alternatives any less deserving of an accounting subsidy than Microsoft, which, having granted 300 million options in 2001 alone, is by far the largest issuer of stock options A less distorting approach for delivering an accounting subsidy to entrepreneurial ventures would simply be to allow them to defer some percentage of their total employee compensation for some number of years, which could be indefinitelyjust as companies granting stock options do now. That way, companies could get the supposed accounting benefits from not having to report a portion of their compensation costs no matter what form that compensation might take. What Will Expensing Involve Although the economic arguments in favor of reporting stock option grants on the principal financial statements seem to us to be overwhelming, we do recognize that expensing poses challenges. For a start, the benefits accruing to the company from issuing stock options occur in future periods, in the form of increased cash flows generated by its option motivated and retained employees. The fundamental matching principle of accounting requires that the costs of generating those higher revenues be recognized at the same time the revenues are recorded. This is why companies match the cost of multiperiod assets such as plant and equipment with the revenues these assets produce over their economic lives. In some cases, the match can be based on estimates of the future cash flows. In expensing capitalized software-development costs, for instance, managers match the costs against a predicted pattern of benefits accrued from selling the software. In the case of options, however, managers would have to estimate an equivalent pattern of benefits arising from their own decisions and activities. That would likely introduce significant measurement error and provide opportunities for managers to bias their estimates. We therefore believe that using a standard straight-line amortization formula will reduce measurement error and management bias despite some loss of accuracy. The obvious period for the amortization is the useful economic life of the granted option, probably best measured by the vesting period. Thus, for an option vesting in four years, 148 of the cost of the option would be expensed through the income statement in each month until the option vests. This would treat employee option compensation costs the same way the costs of plant and equipment or inventory are treated when they are acquired through equity instruments, such as in an acquisition. In addition to being reported on the income statement, the option grant should also appear on the balance sheet. In our opinion, the cost of options issued represents an increase in shareholders equity at the time of grant and should be reported as paid-in capital. Some experts argue that stock options are more like contingent liability than equity transactions since their ultimate cost to the company cannot be determined until employees either exercise or forfeit their options. This argument, of course, ignores the considerable economic value the company has sacrificed at time of grant. Whats more, a contingent liability is usually recognized as an expense when it is possible to estimate its value and the liability is likely to be incurred. At time of grant, both these conditions are met. The value transfer is not just probable it is certain. The company has granted employees an equity security that could have been issued to investors and suppliers who would have given cash, goods, and services in return. The amount sacrificed can also be estimated, using option-pricing models or independent estimates from investment banks. There has to be, of course, an offsetting entry on the asset side of the balance sheet. FASB, in its exposure draft on stock option accounting in 1994, proposed that at time of grant an asset called prepaid compensation expense be recognized, a recommendation we endorse. FASB, however, subsequently retracted its proposal in the face of criticism that since employees can quit at any time, treating their deferred compensation as an asset would violate the principle that a company must always have legal control over the assets it reports. We feel that FASB capitulated too easily to this argument. The firm does have an asset because of the option grantpresumably a loyal, motivated employee. Even though the firm does not control the asset in a legal sense, it does capture the benefits. FASBs concession on this issue subverted substance to form. Finally, there is the issue of whether to allow companies to revise the income number theyve reported after the grants have been issued. Some commentators argue that any recorded stock option compensation expense should be reversed if employees forfeit the options by leaving the company before vesting or if their options expire unexercised. But if companies were to mark compensation expense downward when employees forfeit their options, should they not also mark it up when the share price rises, thereby increasing the market value of the options Clearly, this can get complicated, and it comes as no surprise that neither FASB nor IASB recommends any kind of postgrant accounting revisions, since that would open up the question of whether to use mark-to-market accounting for all types of assets and liabilities, not just share options. At this time, we dont have strong feelings about whether the benefits from mark-to-market accounting for stock options exceed the costs. But we would point out that people who object to estimating the cost of options granted at time of issue should be even less enthusiastic about reestimating their options cost each quarter. We recognize that options are a powerful incentive, and we believe that all companies should consider them in deciding how to attract and retain talent and align the interests of managers and owners. But we also believe that failing to record a transaction that creates such powerful effects is economically indefensible and encourages companies to favor options over alternative compensation methods. It is not the proper role of accounting standards to distort executive and employee compensation by subsidizing one form of compensation relative to all others. Companies should choose compensation methods according to their economic benefitsnot the way they are reported. It is not the proper role of accounting standards to distort executive and employee compensation by subsidizing one form of compensation relative to all others. A version of this article appeared in the March 2003 issue of Harvard Business Review .